Världen

Världen beskrivs nedan sett ur människornas perspektiv. Vissa roller kan ha en djupare kunskap om historia. Det är inte “hemligt”, men något som man kan upptäcka och utforska in-lajv genom samtal. Du väljer själv hur mycket historia du vill att din roll ska känna till. Utbildade personer bör känna till imperiets historia. Prästerskap och magiker ska kunna mer.

Världens skapelse

Världen är långt äldre än vad någon nu levande varelse egentligen vet om. Vem/vilka som skapade denna runda planet, eller den sol, den galax och det universum den existerar i, vet eventuellt gudarna. 

Urtiden – De tusen gudarnas ålder

I urtiden var världen fortfarande en ofärdig skapelse. Vulkaner och lava, omväxlande istider. Kontinenterna hade inte fått sin form. Levande väsen hade ännu inte sett dagens ljus. Gudarna formade världen utifrån sin gudomliga vision. De gav bergen, haven, skogen och underjorden form. Med sin gudomliga makt transformerade de den råa skapelsen till något stabilt som kunde härbergera liv. Men eran slutade i katastrof. För många viljor och krafter. I ett fasansfullt krig kämpade de tusen gudarna om herraväldet. När kriget var slut och endast tjugoen gudomar återstod, var världen nära på förstörd.

Skapelsens ålder

De tjugoen gudomarna återställde världen. De gav levande varelser själar. Och i en av dessa levande varelser såg de potential att skapa sin avbild. I dessa varelser väckte de en intelligens och ett språk. Det var två olika raser, Eldalïe och Atani. De första bestämdes att regera världen som gudarnas barn och de andra att tjäna dem. De första civilisationerna såg dagens ljus och de levande lärde sig att dyrka gudarna och bygga tempel till deras ära.

Men gudarna var oense om vem som skulle styra världen. Skapelsens ålder slutade med ett fruktansvärt krig mellan gudarna. Det fick jorden att rämna, hav och berg ändrade form. Till slut stod elva gudar plus en – Onz som aldrig skulle födas – som segrande och de kastade ut alla andra gudar ur denna dimension och stängde in dem i det som kallas Immaterium (Kaos).

Det är oklart vad som började kriget, men i tiden innan Uppstigandet, kom ny kunskap människorna till del om vad som hänt. Den anses mycket farlig och prästerskapet skulle helst förbjuda att någon som inte är märkt av gudarna studerar eller talar om detta.

Den Elyseiska åldern

De gudar och gudinnor som blev kvar på jorden levde i endräkt sida vid sida, och alverna var deras älskade barn. Människorna tjänade alverna och brukade jorden. Alverna var ännu inte odödliga men den magi som gudarna skänkte dem gav dem ett liv som var flera generationer längre än människornas. 

Alverna grundade Elysium, ett enormt rike med strålande städer. Fantastiska magiska artefakter och konstföremål skapades. Ingen annan tid har varit lika välsignad. 

Men alverna nöjde sig inte med att bara leva länge, och att vara gudarnas avbild. De ville vara odödliga, och nå gudomlig status. 

När den Elyseiska åldern varat i tiotusentals använde alverna gudarnas egen magi emot dem och dräpte genom försåt Azion, Eldkonungen, väktaren av gudomlig magi. De förtärde honom och stal hans gudomlighet. På detta sätt fick de sann odödlighet och tillgång till en magi långt bortom föreställningens gräns. 

Ett långt krig utbröt mellan alverna och gudarna och gudinnorna. Elysium och dess städer förstördes. All civilisation såg ut att försvinna.

Den Arkadiska åldern

Gudarna lämnade världen efter kriget. De delade upp de magiska elementen mellan sig och skapade sig hemvister som var åtskilda från vår dimension. Kvar fanns spillrorna av alver och människor. Från att tidigare ha varit välsinnade och omhändertagande av sina tjänare blev alverna nu hårda härskare som förslavade den mänskliga rasen och med sina slavars hjälp byggde de upp en ny civilisation som vi kallar Arkadien.

Arkadiens alver, högalverna, regerade ett antal kungariken som ständigt låg i krig med varandra. Men trots denna oro, skapades en högkultur som närmade sig den elyseiska nivån.

Alverna splittrades i stridande fraktioner. Vissa sökte försoning med gudarna och övergav civilisationen. Dessa alver kom att bli kända som skogsalver. En annan grupp alver begav sig ner i underjorden och tog den mörka drottningen till gudinna. 

Alverna var för få till antalet för att kunna hantera sina krig och de blev beroende av människor för att skapa arméer. Vid någon tidpunkt fann alverna att det var ett listigt drag att lära människorna att bruka magi. Så föddes den första av människornas Magiskolor, Schola Argentia. 

Den arkadiska åldern varade lika länge som den elyseiska, men allt har sitt slut. 

Gudarna hade inte förlåtit högalverna för att de dräpt en av dem och Eldjungfrun, Zinsha, uppenbarade sig för människorna och lärde dem mer än vad alverna ville ge dem. I en fruktansvärd och förgörande ritual skapade Eldjungfrun de sjutton drakarna, och som en biprodukt uppstod folket som kallar sig själva Iwi-Ahi och som för alltid är märkta av den magi som utövades. Zinsha skänkte drakarna till varsin mänsklig klanledare – en drakryttare – och uppmanade dem att störta högalvernas välde. Understödda av gudarna reste sig nu människorna och kastade av sig sitt ok. 

Mot drakarna hade alverna inte mycket att sätta emot. Deras riken gick under i eld och rök och den arkadiska åldern tog slut. Högalverna var i stort sett utplånade och återigen såg det ut som att all civilisation skulle gå under för alltid.

De mörka åren

Långsamt reste sig världen ur askan efter Arkadiens fall. De drakar som överlevt kriget försvann. 

Högalverna gömde sig och slöt fred med Eldjungfrun. De grundade en helig stad med ett stort tempel för botgöring och dyrkade där Den Döde Guden, Azion. 

Människorna och de andra intelligenta raserna, var splittrade i nomadiska klaner som vandrade genom den förödda världen. Små kungariken uppstod, men det tog många tusen år innan handel och vetenskap återigen kunde utvecklas.

Människorna vann väldet över jorden och de grundlade flera kungariken, vissa större, andra mindre. Vissa kortlivade, andra finns fortfarande kvar. Vissa bar minnen från tidigare åldrar och vördade konst och vetenskap, andra hade glömt allt. Gudarna beslöt att ta en mer aktiv del och märkte människor med sin gudomliga låga för att de skulle tjäna dem som präster och prästinnor. Genom dessa kunde gudarna ge människorna råd och tröst och hjälpa dem att skapa en ny civilisation.

Sedan föddes Celestinus, son till härskarguden Normon och en mänsklig kvinna vid namn Zoë. Det var han som grundlade kejsardömet Novion med hjälp av en drake. 

Det blev början till slutet för de mörka åren.

Kejsardömet Novion

Under de tretusen år som kejsardömet Novion, med hjälp av gudarna, bildades och växte, utvecklades på nytt kulturen och nådde en nivå som närmade sig den arkadiska. 

Kejsardömets tid varade tills den sista kejsarinnan bjöd in gudar från Immaterium. Detta ledde så småningom till guden Celesetinus’ död, huvudstaden Nova Celestinas förstörande och Uppstigandet.

Uppstigandet

För ungefär trehundra år sedan, bestämde sig människorna i sin desperation, att kalla på Onz kraft och låta den komma in i världen och bekämpa Immaterium. Det fanns ett käril och en magiker, mäster Calixtus, som ansåg sig kunna behärska kraften. Uppstigandet var en del i den ritualen. En väldig våg av ljus omvärvde planeten. Den var så stark att den på sina ställen omformade själva världen. Detta hade människorna förutsett, och försökt dämpa effekterna av, genom det frivilliga offer som Uppstigandet innebar. För varje person som offrade sig och som hörde till en viss landsända, blev den delen av världen skonad. 

VÄRLDEN EFTER UPPSTIGANDET – skrift från Neniyes lärde

Vi känner alla deras namn. Vi får lära oss att rabbla dem i sömnen, ända från det vi är små. Där är Halvar Gyllenalm för Nordeport, Hauk Långe för Treklyft, Marcus Hjortbalk för Novion och Vindmark, Matilda Blåhöök för Borshamn, Kaaria wa Rashidi för Rangi och Lys och Roselyne Vargaring, för Silva och Dyneslätt och Gwanachar, alven, för Estellon samt Merovech, estelonprästen, för folket Iwi Ahi. De uppsteg tillsammans med den Utvalda, Lovisa, som var kärilet för Onz. Vi kan ännu se deras ljus som stjärnor på natthimlen. Det var för att skydda oss alla, som stjärnorna fästes i skyn.

När skaparkraften från Onz lösgjordes, sjönk berg och hav stod upp. Inget blev som det en gång varit. Riken delades, själva jorden sprack och havet rann in, sjöar och floder skapades eller torkade ut. Askmården och Djupmården växte långt utanför sina tidigare gränser. 

Det stora kejsardömet Novion delades i tre delar, med en konsul i varje del. Novion Borealis (norra delen), gör anspråk på att vara det ”riktiga Novion”. I huvudstaden Benediktina har den sista spillran av släkten Celestinii sitt huvudsäte. De härstammar från den siste kejsaren Leopolds kusin, Herr Claudius Celestinii, och vaktar den tomma tronen för Celestinus återkomst. De andra två delarna, Novion Campania (östra delen) och Novion Meridonalis (södra delen), regeras av huset Reencrona och huset Drakflamma. 

Trots det stora offret blev immaterium kvar i den kända världen. Kreaturen som blivit utestängda från kaos när portarna slöts förökade sig i de stora skogarna. 

Efter gudarnas och gudinnornas uppenbara manifestationer på jorden, fann människorna det för gott att utöka sitt offrande och bygga storslagna tempel för att blidka dem. Ett religiöst centrum bildades av baronessan, Cordula Gyllenalm, i hennes förläning Höjdebro i Nordeport.  Här fanns ett stort Zinshatempel som var byggt för att kunna ta emot drakar på bästa sätt. Kring detta uppfördes nya kultplatser för alla de andra gudarna och gudinnorna och tusentals pilgrimer färdades dit under hundra år. 

Tyvärr brändes kultplatsen i samband med att den siste drakryttaren, Radhi, dog. Hans drake, Imra den Blå, blev galen i sin sorg och kvar av Höjdebro fanns snart bara svartnande ruiner medan drakens skrik ekade i klyftan under stenbron som platsen fått sitt namn ifrån. I sina klor bar draken den döde drakryttarens kropp. Några påstår att draken dränkte sig där och då, andra att han osalig flyger över världen, med en odöd skelettryttare på sin rygg och endast lämnar aska i sitt spår. 

I Nordeport, fördjupades alliansen mellan alver och människor. Detta gagnade änkedrottningen Eina Borsdotter och landet blomstrade. Ingen ifrågasatte någonsin hennes rätt att bära Vinterkronan, vilket kan förklaras av att hennes båda mecenater, alvmagikern Lossel, fanns i sitt torn Frostspira i närheten av huvudstaden, och draken Imra  i Höjdebro. Så småningom dog drottning Eina och hennes barnbarn efterträdde henne. Vinterkronan bars på nytt av en kung med Isensköldhs blod i sina ådror.