Gudarna och gudinnorna
Det finns 12 gudomar.
Gudarna är uppdelade på de fyra elementen luft, jord, eld, vatten.
Varje gud/gudinna har fem aspekter. Aspekterna är som helgon/företeelser och kan ha egna kulter. Aspekterna är alltid följande; Försvarare, Bevarare, Förgörare, Väktare, Budbärare.
Det finns också ett antal gudar som av olika skäl fastnat i kaosdimensionen. Dessa dyrkas inte.
Aspekternas funktioner
Försvararen upprätthåller den delen av Materium som gudomen anser sig råda över/tycker särskilt mycket om. Som exempel vakade Normons son och aspekt Celestinus särskilt över kejsardömet Novion och hjälpte människorna att försvara kejsardömet mot fiender. Uhnamans Försvarare Sjöormen håller ihop Uhnamans rike med sin kropp. Andra sjöormar kan dra ned fiender till havet i djupen för att aldrig återvända. Som försvarare agerar de främst på hot som redan iscensatts.
Bevararen möter utvalda döda människors andar i Gränslandet. Om man offrat och bett särskilt till just den gudomen, ökar möjligheten att bli mottagen. Bevararen förkortar/visar vägen som man måste vandra för att nå Dödsriket.
Förgörare är de aspekter som gudomerna skickar fram när de aktivt vill förstöra något eller dräpa någon/något. Vissa av dem skulle i teorin också förmodligen kunna slåss mot varandra om gudomerna har en maktkamp. De kan vara naturfenomen eller varelser, som Zinshas röda drake.
Väktarna skyddar gudarnas/gudinnornas hemligheter och skatter. De hjälper också de som gudomerna har ett gott öga till. Eller ser till att gudomen får ha den för sig själv. Det behöver inte alltid vara en präst/prästinna utan kan vara en vanlig människa som fångat deras intresse. Neniyes väktare vindarna far till exempel över världen och meddelar Neniye om allt de hört och sett, så att hon vet vart hon ska sända sin förgörare eller försvarare.
Budbäraren skickar gudomerna för att förmedla budskap till de som vandrar på jorden. En vanlig företeelse är en fjäril, ofta en blå, som gudinnan Nanna sänder förälskade personer för att bekräfta att deras kärlek är välsignad. Man kan till exempel möta en budbärare i drömmen och den talar till en eller visar en vägen. Urielkulten har tagit detta på så stort allvar att de gärna använder ett barn från sina barnhem som budbärare mellan templen. De bär ett blått band som tecken på detta och alla som barnet möter på vägen hjälper naturligtvis budbäraren att nå sitt mål.
Templen
Tempel byggs där det passar den gudom de ska betjäna. De bekostas av donationer som kulten fått.
Alla tempel äger tempeljord, som är skattebefriad. Denna jord har templet fått genom donationer. Tempeljorden bidrar till försörjningen för de som bor och arbetar i templen.
Vilka tjänar gudarna i templen?
En del barn är märkta för gudarna när de föds. Omärkta och märkta barn skrivs in som noviser. Det är bara märkta som kan bli präster/prästinnor.
Tempeltjänare är omärkta människor. Antingen har de kommit till templet som barn, eller har av andra skäl dedikerat sitt liv till gudomligheten. De blir inte präster eller prästinnor, men är ändå högaktade för sin stora tro.
Det är statushöjande att sätta in något av sina barn i ett tempel. Barnet slutar då tillhöra ätten och blir gudens. Det hindrar inte att präster som tillhör en ätt ändå kan hjälpa till att skydda ätten mot enskilda individers försumlighet gentemot gudarna.
Frälset sätter i första hand in märkta barn i tempel. Om man har många telningar kan man underlätta sin ekonomi och hålla ihop arvet genom att sätta in några av dem i olika tempel, samtidigt som man behagar gudarna.
Som äldre, kan man dra sig tillbaka till vissa tempel och framleva sina sista dagar där som gäst. Alla vattenelementens tempel tar emot gäster, liksom Neniyetemplen. Nannatemplen är särskilt populära bland frälsets änkor. Det är endast Uhnamantemplen som tar emot manliga gäster.
Man betalar en ”hemgift” till templet när man sätter in sitt barn eller själv inträder.
Det händer att vuxna kan märkas av en gud eller gudinna men det är mycket ovanligt.
Vad händer när man dör?
När en människa eller alv dör lämnar själen/anden kroppen och beger sig till en dimension kallad De dödas rike. Där vistas själen tills dess att den har glömt alla sina minnen från sitt tidigare liv. Sedan återföds själen i en ny kropp. Hela proceduren går fortare om en av gudarnas Bevarare hjälper själen genom resan.
Vägen till dödsriket går genom ett torrt, ofruktbart, stenigt och grått landskap, där nötandet av ett oändligt antal fötter har gjort att själva stenen fått en urgröpt stig. Oavsett vilken gudoms Bevarare som ledsagar själen måste man passera detta ingenmansland. Det är här som vissa magiker och präster menar att man kan nå de döda själarna, vilket naturligtvis är mycket farligt. Man kan själv fastna i denna mellanvärld. Dimensionen där de döda själarna vistas för att återfödas, är det få – om någon – levande som har sett.
Om man retar upp gudarna och gudinnorna alltför mycket kommer de förmodligen aldrig att skicka någon Bevarare och då går själen vilse på vägen till dödsriket och återföds aldrig. Personer som dör en våldsam död eller som inte kan acceptera sin död kan förvandlas till spöken, vilket alltså är själar som inte har begivit sig till dödsriket. Det finns magiker som kan fånga själar i form av gengångare. De vaktar ofta någonting.. Dessa kan aldrig återfödas om de inte blir befriade.
Ibland händer det att själar återföds utan att ha glömt sina minnen. Några särdeles mäktiga magiker sägs också kunna transportera sig via dödsriket rakt in i en ny kropp som de själva har valt ut, med alla sina minnen och sin makt bevarad.
Uppstigandet – berättelsen
Vi känner alla deras namn. Vi får lära oss att rabbla dem i sömnen, ända från det vi är små. Där är, Halvar Gyllenalm för Nordeport, Hauk Långe för Treklyft, Marcus Hjortbalk för Novion och Vindmark, Matilda Blåhöök för Borshamn, Kaaria wa Rashidi för Rangi och Lys och Roselyne Vargaring, för Silva och Dyneslätt, Gwanachar, alven, för Estellon och Merovech för Iwi Ahi. De uppsteg tillsammans med den Utvalda, Lovisa, som var kärilet för Onz. Det har gått trehundra år och vi kan ännu se deras ljus som stjärnor på natthimlen. Det var för att skydda oss alla, som stjärnorna fästes i skyn.
När skaparkraften från Onz lösgjordes, sjönk berg och hav stod upp. Inget blev som det en gång varit. Riken delades, själva jorden sprack och havet rann in, sjöar och floder skapades eller torkade ut. Askmården och Djupmården växte långt utanför sina tidigare gränser.
Trots det stora offret blev immaterium kvar i den kända världen. Allt renades inte av Onz vita ljus. Kreaturen som blivit utestängda från kaos när portarna slöts förökade sig i de stora skogarna. Världen störtades ut i kaos och kejsardömet Novion föll i spillror. Ännu har den inte återhämtat sig och den gamla storhetstiden är bara något att drömma om. Mörkrets tid är fortfarande här.
Efter gudarnas och gudinnornas uppenbara manifestationer på jorden, fann människorna det för gott att utöka sitt offrande och bygga storslagna tempel för att blidka dem. Ett religiöst centrum bildades av baronessan, Cordula Gyllenalm, i hennes förläning Höjdebro. Här fanns ett stort Zinshatempel som var byggt för att kunna ta emot de drakar som kommit till människorna under tiden innan Uppstigandet. Kring detta uppfördes nya kultplatser för alla de andra gudarna och gudinnorna och tusentals pilgrimer färdades dit under hundra år.
Tyvärr brändes kultplatsen i samband med att den siste drakryttaren, Radhi, dog. Hans drake, Imra den Blå, blev galen i sin sorg och kvar av Höjdebro fanns snart bara svartnande ruiner medan drakens skrik ekade i klyftan under stenbron som platsen fått sitt namn ifrån. I sina klor bar draken den döde drakryttarens kropp. Några påstår att draken dränkte sig där och då, andra att han osalig flyger över världen, med en odöd skelettryttare på sin rygg och endast lämnar aska i sitt spår.
Där fanns också en grön draken och hennes drakryttare Hedwig Isenrönn men deras öde är idag okänt. Den tredje draken, den gyllene drake som med Onz krafter återföddes från att ha varit Verathix, har inte setts till efter Uppstigandet.
Mycket är fortfarande okänt när det kommer till gudarnas och gudinnornas göranden och låtanden. Vid tiden för Uppstigandet, forskades människorna intensivt om världens skapelse och om hur gudarnas och gudinnornas relationer var till varandra en gång för länge sedan. Lite vet vi men desto mer är höljt i dunkel och våra vänner alverna, gudarnas barn, delar inte gärna den kunskap de besitter om sina föräldrar.
Jag hoppas att vi en dag skall kunna lyfta historiens fördunklande slöja och finna ett ljus av sanning som till och med överträffar den vita blixt som Onz sände över rikena och som brände kaos kreatur till aska.
Utdrag ur eposet om Uppstigandet eller De Nios apoteos av Elfride, prästinna i Neniyetemplet i Nordeport år 155.