Det hände sig på den tiden, när den helige Celestinus fortfarande var ung, att han gav sig av till ett högt berg som fanns i hans jordiske fosterfaders, Persiors, kungarike. Persior var också hans morfar. Kungariket hette Perillien och låg i det som idag är Södra Novion, inte långt från Nova Celestina.
Berget var ett eldsprutande berg, en vulkan, och det sades att där bodde ett väsen som var så skrämmande och så vildsint att ingen vågade närma sig – en drake. Drakarna var fruktade eftersom de var oövervinneliga, de hade en gång besegrat högalverna under det långa och fasansfulla kriget som föregick de Mörka Åren som var den tid Celestinus levde i. Celestinus, vars far var guden Normon och vars mor varit den vackra Zoë, ville betvinga draken och använda den till att lägga kungariken runt Perillien under sig och bygga ett imperium som en gång skulle bli lika storslaget som alvernas varit innan drakarna betvingade dem med sin eld.
Det fanns ingen som vågade följa med Celestinus i hans sökande, då de menade att den unge prinsen hade gudakrafter, medan de själva bara var vanliga, dödliga människor.
När Celestinus kom fram till bergets fot, märkte han att det inte längre var ett levande, eldsprutande berg utan att det hade stillat sig. Han tog det som ett tecken från Eldjungfrun att han nu skulle kunna stilla draken, som liksom berget sprutade eld. Därför fattade han mod och började gå uppför bergssidan. Marken var karg, det fanns inget gräs och det gjorde ont i fötterna av den hårda stenen som kastats upp ur jordens innanmäte. När han gått en hel dag uppför och till slut utmattad satte sig ned för att äta och dricka funderade han över varför han fortsatte. Han hade ingen aning om det fanns en drake på berget och i sådana fall var. Han lade sig ned och såg upp mot stjärnorna och tänkte på sin fars hustru, Neniye, som hatat hans mor så mycket att hon skänkt henne sanningen. Det var just när han tänkte så, som han hörde tunga vingslag över sig och såg en stor, svart skugga avteckna sig mot stjärnhimlen. Den flög tungt för den hade ett stort byte i klorna, en älg eller kanske en häst eller oxe. Upp över bergskammen flög draken, mot toppen av berget, och för ett ögonblick tyckte Celestinus att han såg det blänka till i ett öga som riktades mot honom.
Celestinus insåg hur stor en fullvuxen drake är, och han hade ingen kunskap om hur man betvingar en. Därför bad han sin far om hjälp. Hans far Normon sände i gryningen en av sina stora örnar till honom och örnen sade: ”Om du skall betvinga en drake måste du besegra den. Den kommer aldrig att underkasta sig frivilligt.” Celestinus tänkte på att han var mer än människa men ändå inte osårbar som gudarna. Han hade sitt spjut, Hjärtsökaren, men även om det var smitt av självaste Erkhar och hade hans fars magi i sig, fungerade det bara om man använde det för strid som var rättvis. Celestinus insåg att spjutet var värdelöst då han inte kommit för att söka rättvisa utan för att betvinga draken.
Han vandrade hela den dagen och när mörkret sänkte sig hade han fortfarande inte nått bergets topp. Han tände en liten eld för att värma sig och funderade vem han skulle be om hjälp bland gudarna och gudinnorna. Eldjungfrun som skapat drakarna var naturligtvis den som visste mest men Celestinus förstod att hon var den sista han skulle fråga. Att betvinga en drake var att betvinga en bit av Eldjungfrun och hon var redan så rasande och bitter efter att förlorat sin make och ofödde son att hon aldrig skulle tillåta någon annan att betvinga en av hennes skapelser. Då gick Celestinus’ tankar till vattnets gudinna, Uriel. För om drakarna var eldens varelser, borde sjödrottningen kunna veta hur de skulle betvingas. Bergssidorna var helt torra och inget liv syntes på den svarta stenen som här och där täcktes av aska i försänkningarna, så djup att Celestinus stundtals behövt vada genom den. Celestinus tog sin vattenflaska och offrade innehållet till Uriel.
Där elden tidigare varit ensam härskarinna släppte han nu in sötvattnets. Han bad henne hålla till godo med det han hade och i gengäld berätta för honom hur han skulle kunna betvinga Eldjungfruns kreatur. Först hände ingenting men sedan såg han ett litet barn komma gående över stenen, där förut inget liv synts till. Det var klätt i en blåskimrande kolt och det silverne håret var vått. Celestinus förstod att det var Uriels budbärare, Barnet. Han föll på knä och barnet lade sina silkesmjuka händer på hans hår och han kände hur dagens mödor försvann och hans kropp och sinne blev vederkvickta. Barnet fortsatte smeka hans huvud och viskade: ”Min mor tackar dig för ditt offer, gudason. När du når toppen kommer du att se hur hon tack vare detta kunde skapa en port för Sjödrottningen på denna eldens plats. Hon säger att du kommer att förstå hur du betvingar draken när du funnit kärleken.” Sedan var barnet försvunnet och Celestinus stirrade tomt ut i natten. Hur skulle han kunna finna kärlek på denna karga plats? Han var dessutom redan trolovad med sin tillkommande, Livia Aurora, dotter till kungen av Örnöa, som var en vacker mö med ett behagligt sätt och som han var säker på skulle bli en god drottning av Perillien och det stora kungarike som han tänkte skapa när han väl betvingat draken.
Med en suck lade sig Celestinus att sova. När morgonen grydde såg han att det var möjligt att nå toppen av berget på denna tredje dag. Han åt sitt torra bröd och tänkte med saknad på sitt vatten som han offrat. Detta var en varm och het dag, solen gassade som den bara gör i södern. Det var först framemot skymningen som han nådde toppen av berget. Då förstod han vad hans offer lett till, för där fanns nu en jättelik sjö i det som förut varit eldens port. Celestinus tackade Uriel och drack sig sedan otörstig. Därefter klädde han av sig alla kläder och kastade sig ut i vattnet för att svalka sig. Då såg han hur något mörkt flöt i vattnet. Han simmade fram mot föremålet och insåg snart att det var en ung kvinna. Först trodde han att det var en najad som redan vaktade sjön och då blev han rädd för najader som är Uriels väktare är opålitliga och nyckfulla och falska som vatten. Men den här kvinnan var alldeles orörlig och tycktes död. Hon var mycket vacker, hennes hår var rött och låg utbrett kring henne i vattnet, men hon var också mycket kall. Ändå andades hon. Celestinus simmade till stranden med henne och där försökte han andas in sin luft i hennes kropp. När hans läppar mötte hennes var det som en stöt gick genom honom och hon slog upp ögonen, som var gyllene och gröna, och Celestinus visste att det var detta som var Kärleken. Uriel hade sänt honom denna kvinna för att han skulle förstå vad verklig kärlek är. När solens sista strålar träffade bergskammen hade Celestinus och kvinnan redan lekt den lek som tillhör kärleken och Celestinus ville föra henne hem som sin brud. Kvinnan sade: ”Du, som är en gudason, borde veta att det som är sänt från gudarna inte lyder människornas lagar och jag kan inte bli din drottning. Jag vet att du är född att härska över människorna och du ska bygga ett rike för dem av aldrig skådat slag. Men jag har kommit att älska dig för jag kan se in i ditt hjärta och det jag ser där är något jag aldrig förr har sett.”
Celestinus kände det som om hon genomborrade hans hjärta med ett spjut. Han ville inte lämna henne. Det var som ett band knutits mellan dem när deras läppar möttes och det var ett band han inte ville klippa. Han bad henne ännu en gång att följa honom hem och dela hans rike med honom. ”Vilken gudinna sände dig? Jag offrar vad hon vill för att du skall få lov att följa mig. För jag vet att den kärlek som finns hos mig speglas inom dig. Och om du inte kan lösas från denna plats, så ge mig då ditt namn så att jag kan minnas det och be och offra i alla tempel för att ge dig fri att välja Celestinus, son av Normon, till din man.”
Hon skakade sitt röda hår och sade: ”Du kom inte hit till bergets topp för att finna dig en brud utan en drake. När dagen gryr och jag inte längre finns hos dig, skall du kalla på det du kom för att söka här, tre gånger skall du ropa Verathix, som är ett namn.”
Celestinus förstod till slut att det inte fanns något sätt som han kunde övertala kvinnan på. Men den natt som han tillbringade med henne vid sjön på bergets topp, glömde han aldrig. Till slut somnade de omslingrade.
När gryningens första ljus väckte Celestinus, var kvinnan, vars namn han aldrig fick veta, försvunnen. Han skulle aldrig sluta söka henne, det visste han. Han visste också vad han måste göra. Han reste sig upp, vände sig mot öster och ropade så det ekade mellan bergssidorna: ”Verathix! Verathix! Verathix!” Och draken kom. Drakens gyllene fjäll var så bländande i solen att Celestinus knappt kunde titta på den, men den stora varelsen sänkte sig ned på den svarta stenen och bjöd in honom att flyga med den. Celestinus besteg varelsen och tillsammans flög de tillbaka mot Perillien och mot den framtid där draken och han själv skulle bygga Novion i all dess glans och härlighet.
Det var så Celestinus fann draken Verathix, kallade på den och betvingade den.