De som skall födas på nytt – och Tewhiriwhiri – de utvalda
Om Eldens drottning och kung – Elysium
Zinsha var passionen och lyckan, kärleken och trösten, ljuset i mörkret, kunskapstörstens drottning. Azion, eldkonungen, var fadern till all visdom som samlats om världen och himlen och natten och stjärnorna och han var mäktigast av dem alla. Tillsammans kunde Azion och Zinsha skapa de mest fantastiska underverk ur sten och jord, luft och eld, vatten och blod och eter och metall. Våra präster och prästinnor drack Azions blå eld för att i extas kunna tillbe henne, såsom han tillbad sin elddrottning. Vi byggde tempel till hans och hennes ära. Genom deras kraft fick endast de som renats i eld tillträde, de som hade sanna och rena hjärtan och kom i kärlek och passion för lärandet.
Arkadiska tiden
För Eldalië var detta inte nog. De ville själva härska över världen och artanis. Så kom den fruktansvärda natten när en del av Eldalië, drivna av maktbegär och kunskapstörst och drömmen om evigt liv, svek Azion, skapandets gud, magins fader, himlarnas läromästare. De galna Eldalië fångade honom och dödade honom och förtärde honom. Nu hade de evigt liv och stor magi och var närapå gudar själva, men över Elysium gick solen ned. När Azion skrek ut sin vrede och smärta, lämnade gudarna och gudinnorna världen i skräck.
Eldalië krigade mot varandra och världens skönhet föröddes.
Eldalië bestämde sig för att dela med sig av Azions ljus till artanis för de behövde dem i kriget. Många var de människor som dog när de sträckte sig efter den gudomliga elden som delades ut av Eldalië.
Iwi Ahi – folket som skall födas på nytt
Våra städer föll i krigen. Vår kunskap föll i glömska. Ett enda tempel av alla de som vi uppfört stod kvar. I Kali Mar. De av Iwi Ahi som fanns kvar, klädde sig i sorgkläder och började vandra över den förödda världen som gudarna lämnat. Vart vi än kom, grät vi och vi gisslade våra ryggar för att visa och känna något av den smärta som Azion känt när han förtärdes av de som han trodde älskade och ärade honom. Vi levde av det som marken och skogen gav, jagade djur och glömde vårt liv i de vackra städerna som var rykande högar av aska. Det enda som återstod var våra gravar, där våra döda fortlevde i skönhet och stillhet. Vårt hopp stod till Zinsha och Onz. Men Zinsha hade slutit sig och blivit till en jungfru av eld för nu skulle Onz aldrig kunna födas. Vi gömde oss för Eldalië som i sin galenskap blivit hårda herrar och behandlade artanis illa, artanis som alltid bara velat tjäna dem.
Vi färdades mellan världarna för att försöka finna vår gudinna och för att frammana hennes son för att hon återigen skulle kunna känna ömhet och kärlek och inte sluta sig för oss. Många av våra heliga män och kvinnor dog under sina strävanden. Ändå kallade elden och ljuset.
En dag bar våra böner och offer frukt. Zinsha stod bland oss, så som hon gjort för många tusen år sedan, när hon vandrade med våra förfäder och lärde dem älska och törsta efter allt som finns i mörkret och elden. Nu kom hon, inte som kärlekens gudinna, utan som hämndens. Hon bad om ett offer, ett offer så stort att vi häpnade och förfasade oss. Ändå älskade vi henne så mycket att vi kastade oss framför hennes fötter och kysste marken och hon kastade sitt spjut i luften och drog av sig sin hjälm och hennes hår slog ut som en eldröd man och vi lovade henne offret. Hämnd, som var blod och svarta tårar, gick bland oss och ingjöt tankar i oss, vi törstade efter Eldaliës blod.
Sedan kom transformationen. I många dagar och nätter kämpade Zinsha och en efter en brändes vi av den blå elden. Vi omfamnade smärtan, vi hyllade den och fruktade den mer än någonting annat. Fantastiska var de varelser som till slut skapades. Den första som kom ur elden var svart, svart som eldens kol. Underskön, grym, fasansfull. Den skakade sina vingar, öppnade käftarna och ut strömmade elden, ett kreatur värdigt gudinnan.
Några av oss är ämnade åt att rida dessa våra systrar och bröder i striden. Vi har inte omvärvts av elden, vi har druckit den. Vi brann inifrån, våra sinnen förtärdes och sedan öppnades världen för våra ögon som vi aldrig sett den förut. Vår Eldjungfru gav detta till oss och nu kan vi använda oss av energierna, vi bemästrar magin.
De andra, de som kom ur elden och inte var bevingade, de var förvridna missfoster och skämdes för att de inte kunnat hjälpa Eldjungfrun. Hon välsignade dem och skickade ut dem i skogen där de inte skulle behöva bli bespottade och hånade. Hon kallade dem Drakfolket.
Vi är det utvalda folket, Te whiriwhiri. Zinsha kommer att ge oss världen när den nya ordningen uppstått. När Onz har fötts och allt börjar på nytt.