Kejsardömet

 

Det feodala arvet i kejsardömet Novion

Det finns flera sätt att hantera arv på i kejsardömet. Skälet till att det finns flera olika varianter är att kejsardömet i sin framväxt uppslukat olika folkslag med egna traditioner och lagar.

Kejsardömets huvudsakliga folkslag:

Det gamla folket: De som ursprungligen bebodde den norra kontinenten tusentals år före de första kungarikena. Från början nomadfolk som livnärde sig på boskapsskötsel och jakt. Sedermera bofasta jordbrukare. Idag tillhör merparten av alla bönder det gamla folket och traditioner och seder bevaras ute på landsbygden. Det gamla folkets språk är dock bortglömt.

Verdater: Från öster invandrade verdaterna och grundlade otaliga små kungariken och furstendömen runt innanhavet. De var skickliga handelsmän och hantverkare och grundlade många städer. Kejsardömet Novions stadsborgare tillhör till övervägande del verdaterna. Efter det stora inbördeskriget har även verdater i större utsträckning lyckats nå adelskap och skaffat sig förläningar.

Novion

Det ursprungliga Novion var ett av de kungariken som verdaterna grundlade. Novion skilde sig från sina grannar tack vare sitt nära förhållande till högalverna. Denna relation kom att prägla utvecklingen av kultur i Novion. Den förste kejsaren, Celestinus, var kung av Novion och erövrade allt land runt Innanhavet. Till sin hjälp hade han den gamla adeln i Novion. Till dem delade Celestinus ut mark och förläningar över hela det stora kejsardömet. Under tidens gång har många av de gamla adliga ätterna dött ut, och det händer att nya mäktiga adelsätter träder fram som saknar band tillbaka till Novion, något som är en källa till konflikt vid det kejserliga hovet.

Celestinii – den kejserliga familjen

I över tretusen år har kejsare av huset Celestinii regerat imperiet, kejsardömet Novion. Minnen och legender av en tid före det heliga kejsardömet är vaga och förpassade till legender. Makten i imperiet ligger inte alltid i händerna på kejsaren. Medlemmar ur det högsta skiktet av adeln besitter alla de höga riksämbetena. Konkurrensen om dessa lukrativa ämbeten leder till blodig maktkamp.

Kejsardömets  styrelse – Riksämbetena

Kejsaren är den  absolute regenten av imperiet Novion, i teorin. I praktiken sköts ofta  maktutövandet av rikets stora ämbetsmän. Detta bruk varierar över tid.  Periodvis regeras imperiet av starka kejsare som lyckas dominera ämbetsmännen  och styr sant absolut, men periodvis regerar svaga kejsare som är mer  intresserade av lyx och nöjen och överlåter mycket av makten till riksämbetena.  De senaste tre generationerna har sett en allt mer ökad makt för  riksämbetsmännen och den nuvarande kejsaren som bara är 25 år visar mer  intresse av att vara en hjältemodig riddare än av att egentligen styra riket. Det finns fem  riksämbeten, och dessa höga poster är möjliga att nå endast för de allra högsta  inom högadeln i imperiet. Däremot är prinsar och prinsessor av blodet inte  tillåtna att inneha något av riksämbetena. Det pågår en ständig kamp om dessa  poster som i teorin tillsätts av kejsaren och innehas på livstid. Politiska  strider vid hovet leder ofta till att ämbestmännen byts och den som förlorar  intrigspelet slutar på stupstocken med huvudet avhugget.

Riksdrotsen:  leder riksrådet. Ansvarig för lagstiftning och rättsväsendet

Rikskanslern:  ansvarig för det kejserliga kansliet, utrikespolitiken och innehar det  kejserliga sigillet

Riksmarsken: ansvarar  för den kejserliga militären, överbefälhavare för de kejserliga trupperna

Riksamiralen: ansvarar  för den kejserliga flottan och hamnarna

Riksskattmästaren:  ansvarar för imperiets ekonomi, räkenskaper och beskattning

Övriga rådgivare

Kejserlig ärkemagiker

Präst eller prästinna från den kult som kejsaren anser vara den främsta, tills nyligen alltid Celestinusordens översteprästinna

I händelse av att  kejsaren är omyndig utropas en riksföreståndare som leder imperiet under  kejsarens minoritet. Riksföreståndaren är ofta änkejsarinnan eller någon ur den  kejserliga familjena

Nuvarande rådsmedlemmar

Riksdrotsen                                                            Herr Leodegard Glada, nyutnämnd hertig efter giftermål med prinsessan Laetitzia

Rikskanslern                                                          Herr Lucidor Reencrona, hertig av Snöhätteberg

Riksmarsken                                                          Herr  Antonius Hjortenbrand, hertig av Sommardal

Riksamiralen                                                         Fru Marcella Bäversköld, hertiginna i egen rätt av Gröneholm

Riksskattmästaren                                               Herr Rocannon Gyllenfana, kejsarens kusin, ärkehertig

Kejserliga ärkemagikern                                     Mäster Paschalius, Schola Nocturna

 

De fyra  furstendömena och rikets försvar

I vart av de fyra  hörnen av imperiet finns ett stort furstendöme. Dessa fyra furstar är kejsarens  vasaller men är i praktiken halvt självständiga kungar. Var och en av de fyra  furstarna innehar den ärftliga posten av Rikshovmästare och försvarare av Norr,  Väst, Öst respektive Södern

Titlar och rang i kejsardömet Novion

För att definiera  titlar och rang följer vi den praxis som kallas fransk. I England fungerade det  annorlunda. Förenklat kan man säga att en titel följer förläningen men att en  rang följer personen. Man kan alltså vara greve av Gråborg, men förlorar man förläningen  Gråborg så förlorar man titeln greve. En rang föds man till. Att bli slagen  till riddare är som att ”födas på nytt”. Man föds således till exempel till  prins av blodet, man kan aldrig bli det på annat sätt. Barn får inte  titlar per automatik när de föds, men alla barn till en adlig person är adliga.  Vanligtvis väntar man tills en son är gammal nog för att inte dö som spädbarn  innan man förlänar honom en titel. Den äldste sonen ärver alltid alla sin fars  titlar oavsett. Men en son nummer två skulle en hertig kunna vilja göra till  exempelvis baron. Hertigen har då två val: antingen ta en av sina befintliga  titlar och ge son nummer två (dela arvet), eller att anhålla hos kejsaren om  att upphöja sonen till baron (så klart mot en nätt liten avgift). En grevedotter  som gifter sig med en hertig blir vid giftermålet hertiginna. En greve som t ex  gifter sig med en hertiginna som har titeln i egen rätt, kan kalla sig för  hertig om hustrun så tillåter och önskar (det är hon som bestämmer i detta  fall). En grevinna genom  giftermål som blir änka kallas änkegrevinna.

Kejsardömet Novion finns följande ranger

1. Kejsare/kejsarinna

2. Kejserlig  prins/prinsessa (barn till en regerande kejsare)

3. Prins/prinsessa  av blodet (medlemmar av kejsarfamiljen sidolinjer, med  arvsrätt till kejsarkronan)

4. Furste/furstinna  (de fyra furstarna som ärvt sin rang och som är kejsardömets rikshovmästare)

5. Övrig adel (allt  från den högste hertig till den minste riddare)

I kejsardömet  Novion används följande titlar ordnade från högst till lägst. Observera att det är relativt vanligt att en och samma adelsman innehar flera titlar. Till exempel är hertigen av Svartöö också greve av Gråborg, baron av Sköldebrant och baron av Silverberga.

1. Kejsare/kejsarinna (den enväldige härskaren över Novion). Det finn bara en kejsare
2. Furste/furstinna (i stort sett självstyrande kungar). Det finns fyra furstendömen, ett i vart vädersträck. Furstarna har rätt att instifta särskilda lagar i furstendömet som inte strider  mot kejserlig lag. Dömer i lagfrågor inom sitt furstendöme, enligt  kejserlig och furstlig lag. Kan utmäta straff och har rätt att avrätta.   Skall försvara furstendömet mot kejsardömets fiender. Skall hålla så   många rustade att de kan hålla yttre gränsen mot anfall tills kejserliga   trupper hinner komma till undsättning. Har rätt att slå egna mynt,   adla.

Norr – Nordeport  – Huset Isensköld                       Öster – Vindmark -  Huset Gyllenfana                       Söder – Dyneslätt  – Huset Lejonsparre                       Väster – Vitehamn – Huset Silverhäger

3. Hertig/hertiginna (de mäktigaste kronvasallerna). I kejsardömet finns 18 hertigdömen fördelade på 13 hertigar/hertiginnor.

4. Markgreve/markgrevinna (grevar med förläning vid kejsardömets gränsmarker, med stort ansvar för rikets  försvar). Det finns 21 markgrevskap i kejsardömet, fördelade på 21 markgrevar/markgrevinnor. Dessa utgör en egen kategori av frälset. De är grevar direkt underställda   kejsaren och deras ägor ligger på gränsen till barbariska riken,   utmarker eller fientliga riken. Därför har de större ansvar och   maktbefogenheter än en greve eftersom de ska skydda rikets gränser. De   har ett visst antal kejserliga soldater (beroende på vilket   markgrevedöme de innehar) till sin hjälp, underställda en kejserlig   kapten som i sin tur lyder under markgreven om inte kejsaren beordrar   något annat. Rätt att hålla legoknektar vid behov  och kan få ekonomiskt   bidrag från kejsaren till detta. Flera av markgrevarna är av celestinii   ätt.

5. Greve/grevinna (kan vara kronvasaller eller lyda under en furste eller hertig). Det finns 72 grevskap i kejsardömet fördelade på 54 grevar/grevinnor

6. Baroner/baronessor (kan vara kronvasaller eller lyda under en furste, hertig, markgreve eller  greve). Det finns 316 baronier i kejsardömet, fördelade på 221 baroner/baronessor

7. Riddare (att  beteckna som lågadel – avståndet i förmögenhet och makt mellan en riddare och  en baron är enormt). Det finns runt 3500 riddargods i kejsardömet.

8. Herremän/damer (vasaller som inte själva utför rusttjänst). Det finns omkring 2500 frälsegårdar i kejsardömet.
Landet har 20 miljoner invånare. 1% tillhör frälset=20.000 individer. Denna lilla bråkdel av befolkningen äger mer än 80% av alla tillgångar.
För att läsa mer  kan vi rekommender engelska wikipedia (EJ den svenska). Sök på feudalism,  nobility, vassal eller hommage.

Hur ärver man?

ARV HOS ADELN

Skölden ärvs som regel på manssidan, och i första hand till den äldsta manliga arvingen, som därigenom får titeln och sätesgården. Men det har hänt att testamentatorn har förbigått den äldste sonen till förmån för en annan son eller till och med en dotter. Dottern blir då innehavare av titeln i egen rätt. Det är mycket sällsynt och nästan otänkbart när det finns en levande son. Fast om sonen gifter ned sig, spelar bort förmögenheter eller dylikt kan han förskjutas av fadern/modern.

Testamentet skall förvaras hos celestinusorden och nedtecknas med en celestinusprästinna närvarande, annars är det inte giltigt. Prästinnan förseglar testamentet vid nedtecknandet och är därmed vittne till att allt gått rätt till. Prästinnorna anses oförvitliga.

Prästinnorna (för orden består endast av kvinnor) svär att skydda och bevara kejsardömet och kejsaren när de träder in i orden. Högst är överstprästinnan, därunder hennes fyra ”systrar”. Sedan kommer prästinnor och längst ned noviser. Alla prästinnor och översteprästinnan själv måste vara under tio år när de som noviser inträder i orden. Inga andra än noviserna passar upp på prästinnorna.

Adel

Primogenitur

Detta betyder att hela arvet går till det äldsta barnet. Arv delas inte. Länsinnehavare (man eller kvinna) kan under sin livstid tilldela yngre söner och även döttrar förläningar och titlar. Men det måste då godkännas av kejsaren för att anses som giltigt.

  1. Agnatisk linear primogenitur: Endast söner kan ärva en förläning, allt arv går till den äldsta levande sonen, och hans äldsta son är arvinge i sin följd.  I avsaknad av söner går förläningen tillbaka till kejsaren. Denna arvsordning tillämpas inte längre generellt sett men var den ursprungliga för kejsardömet. Det finns röster vid hovet som vill göra denna arvsordning gällande. Kejsaren kan åberopa denna praxis om han önskar förverka en förläning så att den ska återgå till kronan. Det är svårt att driva en rättsprocess i frågan eftersom det är kejsaren själv som ytterst dömer.

 

  1. Agnatisk-cognatisk primogentiur: Äldsta son ärver, och hans äldsta son är arvinge i sin följd. Yngre bröder ärver före systrar, men om manliga arvingar saknas ärver den äldsta dottern och hennes manliga avkomma. En dotter kan endast ärva förläningen om det helt saknas manliga arvingar, det vill säga att den avlidne länsinnehavaren inte hade några bröder, farbröder, kusiner etc. Denna praxis används av de allra mest traditionalistiska av kejsardömets adel. Generellt sett så bestrids alltid dessa arv av döttrarna till den avlidne, och långdragna rättsprocesser inleds.

 

  1. Patrilinial cognatisk primogenitur: Detta är den vanligaste praxis för att ärva förläningar. Äldste son ärver före bröder och systrar. Äldsta dotter ärver i avsaknad av bröder, därefter hennes äldste son före hennes döttrar. En yngre systers äldste son ärver generellt sett inte före huvudarvtagerskans äldsta dotter, men det är en fråga som alltid brukar tvistas om i domstol.

 

  1. Närhet till blodet – proximitet: Detta är ett tillägg till systemet med primogenitur. Om en avliden länsherre har bröder, brorsöner etc kan arvet ändå gå på kvinnosidan därför att det finns avkomma, manlig eller kvinnlig, som är närmare i blodet till den avlidne. Proximitet  åberopas för att bestrida arv och leder ofta till rättsprocesser.

ÖVRIGT

Det har hänt att testamentatorn har förbigått den äldste sonen till förmån för en annan son eller till och med en dotter. Dottern blir då innehavare av titeln i egen rätt. Det är mycket sällsynt och nästan otänkbart när det finns en levande son. Fast om sonen gifter ned sig, spelar bort förmögenheter eller dylikt kan han förskjutas av fadern/modern.

Testamentet skall förvaras hos Celestinusorden och nedtecknas med en celestinusprästinna närvarande, annars är det inte giltigt. Prästinnan förseglar testamentet vid nedtecknandet och är därmed vittne till att allt gått rätt till. Prästinnorna anses oförvitliga.

Prästinnorna (för orden består endast av kvinnor) svär att skydda och bevara kejsardömet och kejsaren och hans ätt, när de träder in i orden.

Icke-adliga

  1. Cognatisk primogenitur: Bröder och systrar ärver lika. Ingen åtskillnad görs utifrån kön. Men äldsta barnet ärver allt. Detta är den vanligaste praxis för icke-adliga jordägare, dvs bönder
  2. Delat cognatiskt arv: hela arvet delas lika mellan alla barn. Denna praxis brukas ibland av borgerskapet.

 

TORNERKULTUREN

I Novion har torneringar alltid varit mycket viktiga för att  ge utlopp åt den kämpaglöd som inte längre får utlösning i krig mellan de gamla  kungariken som har blivit ett enda stort kejsardöme. Dessutom tränar  torneringarna riddarna och ser till att de inte halkar efter i stridskonstens  alla knep. Ingen vet när barbarerna slår till nästa gång! Eller när kejsaren  vill börja föra erövringskrig. Det är också en väg för medellösa riddare att  skaffa sig rykte och aktning som kanske leder till bättre livsvillkor.

Alla med rang från baron och uppåt förväntas hålla  torneringar. Baroner kanske inte lika ofta som de andra då det är oerhört  kostsamt.       Torneringar äger rum när det är en festlighet som bröllop  eller heliga dagar. Torneringar hålls när man vill visa att man är en man eller  kvinna på väg uppåt. Torneringar är ett måste om man vill vara säker på att få  noblessen att bege sig till ens egna domäner.       Utom under månaderna zinshai och onzi är det alltid någon  tornering som pågår någonstans i kejsardömet.

DEN KEJSERLIGA  TORNERINGEN

Den nuvarande kejsaren, Leopold, är en man i sina bästa år  (28 år gammal år 1015) och deltar själv i den kejserliga torneringen som äger  rum varje år på kejsarinnan Esperentias födelsedag i september.

Den kejserliga torneringen är årets höjdpunkt och det medför  en oerhörd ära för den kämpe som vinner. Det är också hedersamt för den som har  kämpen som vasall eller på annat sätt bekostat hans/hennes väg mot segern, för  att inte tala om den dam eller herre vars färger kämpen slåss för. De som  ligger i topp på den s k Hundralistan har stjärnstatus och kvinnor svimmar  eller friar när de går förbi (oftast manliga kämpar) och män kastar sig för  deras fötter och friar (oftast kvinnliga kämpar).  Stjärnskotten, som de heter under sin tid i  rampljuset, har alla möjligheter till oerhört goda giften, extra förmånliga  anställningsvillkor/större gods hos sina länsherrar, upphöjelse av kejsaren  själv etc.

Vadslagningen i huvudstaden är enorm och alla deltar i detta  med liv och lust. Dueller utkämpas om ens favorits heder om den anklagas, eller  om det bara antyds att han eller hon inte skulle kunna vinna torneringen.Vinnaren i torneringen möter till slut kejsaren. Kejsaren  vinner alltid.

För att kunna få delta i den kejserliga torneringen, krävs  det att man är bland de 100 kämpar som har bäst poäng i det torneringsspel som  pågår från april till augusti. Alla anmälda kämpar lottas ut att möta  varandra distriktsvis, och de som samlat flest poäng och är vinnande i  distrikten går sedan vidare och möter i sin tur varandra. Ett poäng är lika med  en seger. När man vunnit över den kämpe man blivit lottad att möta och den  personen därmed slagits ut och antalet deltagare nere på hälften, är det fri  utmaning så länge marsken tillåter. Det innebär att man kan samla fler poäng ju  fler man utmanar och vinner över. Om man förlorar tre gånger åker man dock ur  tävlingen. Ingen får kämpa mot någon annan mer än en gång.

Eftersom det är en mycket stor ära att delta i den  kejserliga torneringen, vill i stort sett alla som är riddare delta. Det gör  att grevarna runt om i kejsardömet måste hålla torneringar en gång om året för  att göra de första uttagningarna som kallas de grevliga uttagningarna. De brukar  vara färdiga framemot slutet av våren. För att inte ruinera sig går ibland  grevar i angränsande grevskap ihop om torneringen.

De tio med flest poäng i varje grevskap går vidare och  deltar i de arton hertliga uttagningarna. I dessa uttagningar gäller det bara  att samla så många poäng som möjligt, ingen lottning sker utan det är fri  utmaning. Hertigdömena skickar sedan de 18 bästa från varje hertigdöme vidare  till den furstliga torneringen. De hertigdömen som lyder direkt under kejsaren  skickar kämparna till den furste de själva önskar (alltså de allra flesta).

I augusti fortsätter torneringarna i furstendömena. Här  lottas återigen kämparna mot varandra och den vinnande går vidare. När kämparna  på så sätt är nere på halva antalet vidtar fri utmaning med poängsamling. Från  furstarna skickas sedan de bästa kämparna, som kommit upp på 100-listan, till  Nova Celestina. Det blir med andra ord möjligt att ett furstendöme står helt  utan kämpar eftersom poängräkningen görs gemensamt i alla fyra furstendömena.  Därför är det viktigt att hålla reda på poängställningen så att man kan utmana  fler för att öka på poängen. För att hålla reda på allt detta har kejsaren  instiftat ett speciellt ämbete – den kejserliga hovtorneringsmarsken. Hon heter  just nu Nanna Lejonsparre och håller reda på poängen. Hon är syster till kejsarinnan. Otaliga är de försök  till muta som hon har tackat nej till. Men så kommer hon också från  Celestinusorden. Kejsaren förstod att det inte skulle vara möjligt att ha någon  annan än en prästinna därifrån på det ämbetet. Under sig har hon förstås ett  antal torneringsmarsker som rapporterar in från torneringarna. Resultaten  skickas sedan med duva till de som lämnat in sina duvor till  torneringsduvslaget i Nova Celestina. Det duvslaget är alltid fullt till  bristningsgränsen och duvmästaren är en ärrad, äldre kämpe som en gång fick  sina ben avslagna i den kejserliga torneringen och nu tar sig fram med hjälp av  kryckor. Han kan berätta många rafflande historier, som till exempel om den  kämpe som inte fått sina resultat i tid och bestämt sig för att inte bekosta  resan till Nova Celestina men i sista ögonblicket av en ingivelse begivit sig  till torneringen i alla fall och upptäckt att han står på 100-listan.

Det gäller att lämna tillräckligt många duvor så att man  inte står där på slutet när det är verkligt spännande och inte får rapporter  för att duvorna är slut. Den kejserliga torneringen är naturligtvis ett stort  samtalsämne för både hög och låg.

En del håller regelrätta stall med kämpar som de värvar  bland lovande eller redan visade förmågor. En mecenat kan både tjäna stora  pengar på vadslagning och priser och öka på sin status genom att ha kämpar som  rankar högt i den kejserliga torneringen.   Kämpar har i sin tur möjlighet att leva ett lyxliv i mecenatens stall,  som de aldrig skulle kunna uppnå som vanliga riddare. Kulturen i dessa stall  kan dock bli något enahanda.  Adelsdamer och herrar bildar gärna kotterier och  understödjer en favoritkämpe på olika sätt. Det är dock inte säkert att en  kämpe som inte gör bra ifrån sig kan räkna med något stöd efter  torneringssäsongen är avslutad.