Historia

Historia

Världen är långt äldre än vad någon nu levande varelse egentligen vet om. Vem som skapade denna planet, eller den sol, den galax och det universum den existerar i vet inte ens gudarna.

Världens historia beskrivs nedan sett ur människornas perspektiv. Vissa roller kan ha en djupare kunskap om historia. Det är inte “hemligt”, men något som man kan upptäcka och utforska in-lajv genom samtal. Du väljer själv hur mycket historia du vill att din roll ska känna till. Utbildade personer bör känna till imperiets historia. Prästerskap och magiker ska kunna mer.

Urtiden – De tusen gudarnas ålder

Gudarna formade världen utifrån sin gudomliga vision. De gav bergen, haven, skogen och underjorden form. Med sin gudomliga makt transformerade de den råa skapelsen till ett paradis. De gav levande varelser själar. Och i en av dessa levande varelser såg de potentialet att skapa sin avbild. I dessa varelser väckte de en intelligens och ett språk. Ur dessa första varelser kom de två raserna Eldalïe och Atani. De första bestämdes att regera världen och de andra att tjäna.

De tusen gudarnas ålder slutade med ett fruktansvärt krig mellan gudarna. Det fick jorden att rämna, hav och berg ändrade form. Till slut stod de 12 gudarna som segrande och de kastade ut alla andra gudar ut ur denna dimension och stängde in dem i Immaterium, Kaos.

Den Elyseiska åldern

Gudarna levde på jorden och alverna var deras älskade barn. Människorna tjänade alverna och brukade jorden. Alverna var ännu inte odödliga men den magi som gudarna skänkte dem gav dem ett liv som var flera generationer längre än människornas. Alverna grundade Elysium. Ett enormt rike med strålande städer. Fantastiska magiska artefakter och konstföremål skapades. Ingen annan tid har varit lika välsignad. Men alverna nöjde sig inte med att bara leva länge, och att vara gudarnas avbild. De vill vara odödliga, och nå gudomlig status. När den Elyseiska åldern varit tio tusentals år kom kriget mellan gudar och alver. Alverna använde gudarnas magi emot dem och dräpte Azion, Eldkonungen, väktaren av gudomlig magi. De förtärde honom och stal hans gudomlighet. På detta sätt fick de sann odödlighet och tillgång till en magi långt bort föreställningens gräns. Men kriget hade sitt pris. Elysium och dess städer förstördes. All civilisation på jorden såg ut att försvinna.

Den Arkadiska åldern

Gudarna lämnade världen. Varför är oklart. De delade upp de magiska elementen mellan sig och skapade sig hemvister som var åtskilda från vår dimension. Kvar fanns spillrorna av alver och människor. Från att tidigare ha varit välsinnade och omhändertagande av sina tjänare blev alverna nu hårda härskare som förslavade den mänskliga rasen. Med sina slavars hjälp byggde de upp en ny civilisation som vi kallar Arkadien. Alverna splittrades i stridande fraktioner. Vissa sökte försoning med gudarna och övergav civilisationen. Dessa alver kom att bli kända som skogsalver. Ytterligare en annan grupp alver begav sig ner i underjorden och tog den mörka drottningen till gudinna och blev vad vi nu kallar drow.  Arkadiens alver, högalverna, regerade ett antal kungariken som ständigt låg i krig med varandra. Men trots denna oro, skapades en högkultur som närmade sig den elyseiska nivån. Alverna var för få till antalet för att kunna hantera sina krig och de blev beroende av människor för att skapa armér. Vid någon tidpunkt fann alverna att det var ett listigt drag att lära människorna att bruka magi. Så föddes den första av människornas Magiskolor, Schola Argentia. Den arkadiska åldern varade lika länge som den elyseiska, men allt har sitt slut. Gudarna hade inte förlåtit högalverna och Eldjungfrun uppenbarade sig för människorna och lärde dem mer än vad alverna ville ge dem. I en fruktansvärd och förgörande ritual skapade Eldjungfrun de 17 drakarna, och som en biprodukt uppstod svartfolken. Hon skänkte drakarna till varsin mänsklig klanledare och uppmanade dem att störta högalvernas välde. Understödda av gudarna reste sig människorna och kastade av sitt ok. Mot drakarna hade alverna inte mycket chans till seger. Deras riken gick under i eld och rök och den arkadiska åldern tog slut. Högalverna var i stort sett utplånade och återigen såg det ut som att all civilisation skulle gå under för alltid.

De mörka åren

Långsamt reste sig världen ur askan efter Arkadiens fall. De drakar som överlevt kriget försvann. Högalverna gömde sig och slöt fred med Eldjungfrun. De grundade en helig stad för botgöring och dyrkade där Den Döde Guden. Människor och svartblod var splittrade i nomadiska klaner som vandrade genom den förödda världen. Små kungariken uppstod, men det tog många tusen år innan handel och vetenskap återigen kunde utvecklas

Människorna vann väldet över jorden och de grundlade flera kungariken, vissa större, vissa mindre. Vissa kortlivade, andra finns fortfarande kvar. Vissa bar minnen från tidigare åldrar och vördade konst och vetenskap, andra hade glömt allt. Gudarna beslöt att ta en mer aktiv del och valde ut flera människor till att bli sina prästerskap. Genom dessa präster och prästinnor kunde gudarna ge människorna råd och tröst och de hjälpte dem att skapa en ny civilisation.

Kejsardömets tidevarv

Som det berättas om i legenden om Celestinus  så grundades med gudarnas hjälp ett kejsardöme. Detta kejsardöme, det som vi lever i idag heter Novion. Det sträcker över stora delar av den kända världen och har nått nivå av kultur som närmar sig den arkadiska. Magi frodas, flera skolor utforskar användandet av magi för hjälpa kejsardömet att utvecklas. Prästinnor och präster garanterar att gudarna inte glöms bort och människorna alltid kan känna att gudarna är nära och kan förmedla sin vilja.

Kejsardömet nådde sin största utbredning cirka 1200 år efter grundläggandet. Därefter inträdde en period av förfall. Som gick så långt att barbarhorder stod utanför huvudstadens murar. Det blev startskottet till en nationell samling och de stora kronvasallerna svor återigen trohet till kejsaren. Rikets gränser har flyttats fram och tillbaka allt eftersom imperiet har regerats av ömsom starka ömsom svaga kejsare.

2148 år efter grundandet inträffade den kanske största katastrofen i kejsardömets historia: Tvillingprinsarnas inbördeskrig. Efter detta krig som slutade med att den gamla huvudstaden ödelades och en ny grundades, startades tideräkningen om. Vi är nu i år 1017 i Nya rikets tid.

INBÖRDESKRIGET MELLAN TVILLINGPRINSARNA

För 1017 år sedan rasade ett stort inbördeskrig i kejsardömet. Prinsarna Antonius och Lucius föddes som tvillingar. När de var 21 år, dog den gamle kejsaren mycket hastigt i svettsjukan. Det rådde oklarheter om vem av prinsarna som hade den största rätten till kronan då kejsaren inte utsett någon av dem till sin arvinge. I testamentet stod bara att han gav kronan vidare till den av sina två äldsta söner som visade sig mest lämpad. Antonius tog i sin ungdoms hetta som en uppmaning till att utmana sin bror Lucius för att se vem av dem som var den andra militärt överlägsen. Lucius försökte i förtvivlan hindra inbördeskriget. Han hävdade för Antonius och hans anhängare att deras far, Lucius den IV, säkerligen menat att det inte enbart var militära färdigheter som var det avgörande. Tvärtom skulle ett krig rasera mycket av den rikedom som fanns i Novion och framförallt kunna blotta kejsardömet för dess fiender utanför gränserna. När inga ord hjälpte, vände sig Lucius till Celestinusorden och bad dem uttolka deras fars vilja.  Celestinusorden svarade att de inte kunde ta ställning då prinsarna ännu inte prövats. Antonius tog detta som ett tecken. I tolv år varade kriget och många var de som miste titlar, gods, guld och liv. De båda prinsarnas styrkor var så jämbördiga att kriget aldrig tycktes vilja ta slut. Riket härjades svårt och folket svalt.

Så en dag förmörkades himlen av en stor, svart skugga och en drake sågs flyga mot Lucius läger. Alla förskräcktes, men draken erbjöd Lucius samma ynnest som hans anfader, Celestinus åtnjutit. Lucius besteg draken och färdades genom luften till prins Antonius i hans härläger. Trots sin stora skräck för den hiskeliga varelsen som på samma gång var så vacker och så dödlig, vägrade Antonius sträcka flagg. Draken öppnade gapet och lät sin eld uppsluka prinsen, medan Lucius grät över sin älskade bror.

Prins Lucius kröntes sju veckor senare till kejsare Lucius V av Novion. För att stärka ättens blod gifte sig prins Lucius med sin halvsyster Minilla. Detta satte igång en våg av nära giften inom adeln, men då det efter några generationer blev uppenbart att blodet inte alltid gynnades av giftena, ebbade trenden ut fyra generationer senare, efter Lucius VII.

Efter inbördeskriget påbörjades en ny tideräkning. (Vår tideräkning minus 1000 år.)

Draken försvann efter kröningen av Lucius V och ingen har sett den sedan dess. En del spekulerar i att draken skulle komma tillbaka till riket i händelse av stor fara men andra tror helt enkelt att den dött av ålder. Hon sade att hon hette Xeriamimis. De sju veckorna som rikets magiker från Schola Draconis fick tillsammans med draken lärde dem en hel del om drakar men väldigt lite om deras magi. Framförallt lärde sig många att drakar har ett lika hett temperament som deras eld eller gift bränner.

DEN HUNDRAÅRIGA SÖMNEN

Under de senaste hundra åren har inte kejsardömet utvidgats. Detta har börjat kallas för den ”hundraåriga sömnen” och många frälsepersoner är missnöjda med så få tillfällen att visa sitt mod (och de få möjligheterna att skaffa nya titlar). Vid de östra bergen hålls ställningarna mot barbarerna markgrevedömena. Det är nästan bara markgrevarna och de som tjänstgör under dessa, som överhuvudtaget har varit i strid med andra folk tack vare den långvariga freden. Legoknektar tjänstgör gärna i länderna öster om Novion, där de kan få bra betalt. De kommer tillbaka med vilda historier och ibland stora plundringsbyten. Därför har en fraktion i kejsardömet börjat förorda en utvidgning åt öster. Kejsaren Leopold har ännu inte hörsammat dessa önskemål men det är känt att han gärna skulle inhösta lagrar på slagfältet.

Den mycket utvecklade torneringskulturen är ett resultat av frånvaron av krig.