Arv hos adeln

ARV HOS ADELN

Skölden ärvs som regel på manssidan, och i första hand till den äldsta manliga arvingen, som därigenom får titeln och sätesgården. Om det inte finns några manliga arvingar alls kan en dotter bli innehavare av titeln i egen rätt om länsherren/kejsaren tillåter detta. Annars dras förläningen in av länsherren och delas ut igen av honom. Bastarder kan inte ärva förläningen, titeln och ej heller huvudskölden. Bastarder bär sin bastardsköld.

Den enda gången en bastard teoretiskt sett skulle kunna ärva förläningen är att det inte finns någon annan arvinge, varken på mors- eller farssidan och om kejsaren så tillåter. Detta bara om det finns synnerliga skäl.

För markgrevskap gäller att förläningen alltid dras in till kronan vid markgrevens död och sedan delas ut igen av kejsaren. Ofta går markgrevskapet till den avdöde markgrevens äldste son, men det är inte givet. En dotter ärver aldrig markgrevskap.

Om ett barn begår ett mycket allvarligt brott, t ex gifter ned sig ett par steg mot föräldrarnas vilja, spelar bort hela familjeförmögenheten eller mördar någon närstående (bror, syster, mor) eller dylikt kan han/hon förskjutas av fadern/modern. Då till hör barnet inte längre familjen/huset och blir således arvslös.

Om det finns en minderårig son (eller bara ett barn och det är en dotter) och fadern som innehar förläningen dör, kan modern bli förmyndare till sonen och förvalta länet tills sonen blir myndig (15 år i Novion). Det är inte säkert att modern blir förmyndare, det kan utses en annan förmyndare av länsherren.

En frälseperson utan bröstarvingar kan testamentera sin förmögenhet, lösöre och skattejord etc till valfri person. Titeln samt tillhörande förläning skall gå till närmaste manliga arvinge (se ovan).

Testamentet skall förvaras hos Celestinusorden och nedtecknas med en celestinusprästinna närvarande, annars är det inte giltigt. Prästinnan förseglar testamentet vid nedtecknandet och är därmed vittne till att allt gått rätt till. Prästinnorna anses oförvitliga.

 

FÖRDJUPNING OM ARVSLAGAR

Det feodala arvet i kejsardömet Novion

Det finns flera sätt att hantera arv på i kejsardömet. Skälet till att det finns flera olika varianter är att kejsardömet i sin framväxt uppslukat olika folkslag med egna traditioner och lagar.

Kejsardömets huvudsakliga folkslag:

Det gamla folket: De som ursprungligen bebodde den norra kontinenten tusentals år före de första kungarikena. Från början nomadfolk som livnärde sig på boskapsskötsel och jakt. Sedermera bofasta jordbrukare. Idag tillhör merparten av alla bönder det gamla folket och traditioner och seder bevaras ute på landsbygden. Det gamla folkets språk är dock bortglömt.

Verdater: Från öster invandrade verdaterna och grundlade otaliga små kungariken och furstendömen runt innanhavet. De var skickliga handelsmän och hantverkare och grundlade många städer. Kejsardömet Novions stadsborgare tillhör till övervägande del verdaterna. Efter det stora inbördeskriget har även verdater i större utsträckning lyckats nå adelskap och skaffat sig förläningar.

Novion

Det ursprungliga Novion var ett av de kungariken som verdaterna grundlade. Novion skilde sig från sina grannar tack vare sitt nära förhållande till högalverna. Denna relation kom att prägla utvecklingen av kultur i Novion. Den förste kejsaren, Celestinus, var kung av Novion och erövrade allt land runt Innanhavet. Till sin hjälp hade han den gamla adeln i Novion. Till dem delade Celestinus ut mark och förläningar över hela det stora kejsardömet. Under tidens gång har många av de gamla adliga ätterna dött ut, och det händer att nya mäktiga adelsätter träder fram som saknar band tillbaka till Novion, något som är en källa till konflikt vid det kejserliga hovet.

Hur ärver man?

Adel

Primogenitur

Detta betyder att hela arvet går till det äldsta barnet. Arv delas inte. Länsinnehavare (man eller kvinna) kan under sin livstid tilldela yngre söner och även döttrar förläningar och titlar. Men det måste då godkännas av kejsaren för att anses som giltigt.

  1. Agnatisk linear primogenitur: Endast söner kan ärva en förläning, allt arv går till den äldsta levande sonen, och hans äldsta son är arvinge i sin följd.  I avsaknad av söner går förläningen tillbaka till kejsaren. Denna arvsordning tillämpas inte längre generellt sett men var den ursprungliga för kejsardömet. Det finns röster vid hovet som vill göra denna arvsordning gällande. Kejsaren kan åberopa denna praxis om han önskar förverka en förläning så att den ska återgå till kronan. Det är svårt att driva en rättsprocess i frågan eftersom det är kejsaren själv som ytterst dömer.
  2. Agnatisk-cognatisk primogentiur: Äldsta son ärver, och hans äldsta son är arvinge i sin följd. Yngre bröder ärver före systrar, men om manliga arvingar saknas ärver den äldsta dottern och hennes manliga avkomma. En dotter kan endast ärva förläningen om det helt saknas manliga arvingar, det vill säga att den avlidne länsinnehavaren inte hade några bröder, farbröder, kusiner etc. Denna praxis används av de allra mest traditionalistiska av kejsardömets adel. Generellt sett så bestrids alltid dessa arv av döttrarna till den avlidne, och långdragna rättsprocesser inleds.
  3. Patrilinial cognatisk primogenitur: Detta är den vanligaste praxis för att ärva förläningar. Äldste son ärver före bröder och systrar. Äldsta dotter ärver i avsaknad av bröder, därefter hennes äldste son före hennes döttrar. En yngre systers äldste son ärver generellt sett inte före huvudarvtagerskans äldsta dotter, men det är en fråga som alltid brukar tvistas om i domstol.

Närhet till blodet – proximitet: Detta är ett tillägg till systemet med primogenitur. Om en avliden länsherre har bröder, brorsöner etc kan arvet ändå gå på kvinnosidan därför att det finns avkomma, manlig eller kvinnlig, som är närmare i blodet till den avlidne. Proximitet  åberopas för att bestrida arv och leder ofta till rättsprocesser.

 Icke-adliga

  1. Cognatisk primogenitur: Bröder och systrar ärver lika. Ingen åtskillnad görs utifrån kön. Men äldsta barnet ärver allt. Detta är den vanligaste praxis för icke-adliga jordägare, dvs bönder
  2. Delat cognatiskt arv: hela arvet delas lika mellan alla barn. Denna praxis brukas ibland av borgerskapet.